Jag vet inte ens varför jag är hemma.
Jag är inte sjuk på riktigt, och jag går bara runt och är sur på alla.

Jag vet inte vad det är, men jag behöver få utlopp för någonting.
Jag har kväljningar, men jag kan inte spy.
Jag får tårar i ögonen med jag kan bara inte gråta.

Vad är det som hindrar mig? Jag vill göra någonting radikalt, men ändå vill jag att allt ska bli som förut.


Jag isolerar mig från omvärlden, är kort mot de som faktiskt spelar någon roll i det verkliga livet.
Dessutom skiter jag i skolan. Det enda ämnet jag åtminstone försöker någorlunda i är väl musiken.
Jag behöver mer motivation. Högskola/Universitet känns alldeles för avlägset för mig.


Sen så pallar jag inte utvecklingssamtal idag. Måste gå med pappa också, för mamma är sjuk. Funderar på att skjuta upp det till någon reservtid.
Känner att jag inte skulle få ut så mycket av att gå med pappa.






Och ja, jag vet. Buhu. Men ingen tvingade er att läsa.