Jag älskar Amanda.
Jag läste hela brevet och jag fortsätter att förundras över hur en kärlek bara kan växa och växa som min för Amanda Palmer. Någonstans måste det väl ändå ta slut?
Det känns som att det inte finns någon som förstår hur mycket jag älskar henne. Ingen som riktigt förstår hur mycket hon betyder.
Ingen, förutom Amanda själv.
Det känns som hennes kärlek till Robert Smith, fast starkare. Men det kanske bara är det att det är så svårt att få ner på papper utan att det ska verka överdrivet.
Ibland får jag bara flashbacks till konserten. Det känns verkligen helt surrealistiskt att jag faktiskt har sett henne.
Jag har varit mindre än en meter ifrån henne. Jag har känt fläktarna från när hon gick förbi mig.
Jag var mållös. För första gången i hela mitt liv blev jag mållös på riktigt. Jag bara stod där med öppen mun och tittade. Jag var säker på att tiden stod still. Det kan inte bara ha varit någon sekund. Det går inte.
När Amanda väl kom upp på scenen satt jag bara där. Jag satt bara och tittade. Jag vände inte bort blicken en sekund, jag ville inte missa någonting.
Jag satt långt fram, i mitten. Jag hade perfekt vy. Hon tittade på mig flera gånger. Hon såg mig. Hon såg rakt in i mig.
Jag vet att jag ibland pratar om konserten lite väl mycket. Jag säger det jag redan sagt, och är, ptja, jobbig.
Men ni fattar inte.
Det känns helt omöjligt att någon skulle förstå.
Om någon säger "visst, klart jag förstår. du fick se din idol (åh, jag hatar ordet idol. det känns som vad spice girls var för åttaåringar på 90-talet. idoler)".
Nej, du förstår inte. Sluta vara så inställsam. Du kommer aldrig att förstå.
En annan sak jag har tänkt på är när jag nämner henne för folk som inte vet vem det är och jag ska förklara, eller om jag bara spelar en låt och någon gillar den och vill veta vem som gjort den.
Jag gillar att det inte är någon som vet vem hon är. Jag gillar att vara ett ensamt fan.
Jag vill inte att någon jag känner ska komma och diskutera henne eller hennes låtar med mig, men ändå vill jag att alla ska höra hur genialisk hon är.
Jag vill inte att någon på gatan eller i skolan ska komma och sjunga på någon av hennes låtar.
De är hennes. Hennes och mina.
Det är bara vi som får sjunga dem.
Det är bara vi som vet hur de ska sjungas. Med vilken känsla och vilket uttryck.
Jag vill också att det bara ska vara jag som använder hennes slogans och är med på hennes twitter-bravader.
Det är våran grej. Min och hennes.
Jag känner henne. Och hon känner mig.
Jag älskar Amanda.