Förut var jag omringad av bra människor. De jag älskar. Vi umgicks nästan dagligen och de fick mig att klara dagarna.
De fick mig att kunna bortse från hur jävla konstigt äckliga människor är, så att jag bara kunde skratta åt dem. Helt rått. Bara skratta. Nu blir det allt mer ironiskt och gränsen till att jag ska börja gråta istället är hårfin.
Jag vill inte att jag ska falla tillbaka till hur jag var förra året.
Jag skriver inte detta för att whina, utan för att jag känner vad som händer. Jag vill inte.


Nej, nu ska jag rycka upp mig. Kanska plugga lite.
Fast jag har studiedag imorgon. Jag orkar faktiskt inte det. Jag har ingenting att göra, och vill verkligen inte sitta hemma och titta på Desperate Housewives.

åh, peppen.
slut för mig.