Egentligen har jag inte så mycket att berätta för världen idag (till skillnad från alla andra dagar, då), men jag bara måste ägna litet värdefull bloggmassa åt de här två pojkarna. Theo Hutchcraft. Adam Andersson. Hurts.
Det är sånt här som gör mig lite mindre ledsen över att inte ha vuxit upp på '80-talet.
Åh, förut tjatade jag så mycket om all ny musik jag behöver. Nu har jag i alla fall lite, och det går rakt in i mig.
Jag känner mig väldigt sårbar av det här. Let me see you stripped down to the bone.

Kära Hurts, varför spelar ni bara i Sverige samma dag som min mamma har sin födelsedagsfest?